torsdag 25 december 2008

Falska erkännanden

Ett erkännande har stor effekt på del flesta - man blir övertygad om att den som erkänt ett brott faktiskt är skyldig, och den fortsatta bedömningen och informationsbehandlingen påverkas starkt (Hasel & Kassin, 2008). Fallet Thomas Quick har naturligtvis påverkats kraftigt av hans många erkännanden, även om en del av dem var uppenbart falska. Det finns all anledning att se skeptiskt på erkännanden, när annan bevisning saknas. Flera hundra personer lär ha erkänt att de mördat Olof Palme. I ett mordfall i Norge, som upoprört många och fortfarande har efterräkningar, erkände en person men tog sedan snabbt tillbaka erkännandet. En inkallad svensk expert hade byggt upp ett luftslott av psykodynamisk spekulation för att misstänkliggöra personen och avslutade med att säga att återtaghandet av erkännandet var ytterligare "bevis" för hans skuld. Allt byggde på spekulationer om "bortträngning"; jag vittnade vid rättegången och har skrivit en artikel om fallet, se här. Gudjonsson, ledande brittisk vittnespsykolog och professor i London, har skrivit om detta och andra fall av falska erkännanden (Gudjonsson, 2003), se även Kassin (2008).

Tack vare DNA-analys har man funnit över 200 fall av oskyldigt dömda i amerikanska fängelser - dömda för allvarliga brott har de tillbringat årtionden i fängelser. Oftast har de dömts på grundval av ögonvittnen som varit helt övertygade, och övertygande. I ca 25 % av fallen har de dessutom erkänt. Kanske har detta gett dem mildare straff och bättre behandling. Jämför 1600-talets "häxor" som undgick bålet om bara de erkände - men annars brändes de. Åtskilliga erkände sitt umgänge med djävulen.


Det finns många skäl till att någon gör ett falskt erkännande. I det norska fallet som citeras ovan tycks det ha handlat om ett desperat försök att komma ur en oerhört ansträngande period av intensiva, upprepade förhör, fysisk belastning, social isolering och påverkan genom lögnaktiga påståenden från polisen om uttalanden som hans far skulle ha gjort. Pseudopsykologin om bortträngda minnen påverkade även den misstänkte, som ju inte mindes mordet, men började tro att han kanske "förträngt" minnet av det. Pseodopsykologin hade övertygat polisen om att han var skyldig, och vad jag kan förstå tror det de ännu, 10 år senare - trots att inga som helst bevis finns. Likheterna med Quickfallet är onekligen stora. Men där fanns ju också karriärmomentet: åtskilliga av dem som byggde upp historierna om Quick blev kända i medierna, beundrade av många, och det gick sedan mycket bra för dem. Varför skulle tänka om nu?


Referenser

Gudjonsson, G. H. (2003). The psychology of interrogations and confessions : A handbook. New York: Wiley.

Hasel, L. E., & Kassin, S. M. (2008). On the Presumption of Evidentiary Independence: Can Confessions Corrupt Eyewitness Identifications? Psychological Science, preprint.

Kassin, S. M. (2008). Confession evidence: Commonsense myths and misconceptions. Criminal Justice and Behavior, 35, 1309-1322.

Sjöberg, L. (2000/01). Psykodynamisk psykologi i rättsväsendet: Ett mordfall i Norge. Juridisk Tidskrift, 12, 735-754.Här.